Kultur/Samhälle, E-bok
ISBN 978-91-86839-88-8
Köp e-boken i internetbokhandeln

Vem styr Sverige? Folket? Riksdagen? Regeringen? Wallenbergarna?Friheten i kulturen Pengarna? Eller finns det i kulisserna någon som drar i trådarna? Vilka?

Denna bok avslöjar spelet bakom kulturens kulisser den tysta repressionen och människorna bakom den. Vladimir Oravsky är f.d. kulturchef i Umeå och författare till dussintals romaner och debattböcker.

 

 

 

 

Vladimir Oravsky i Publicerat/P1:


Recensioner

Vladimir Oravsky ”Friheten i kulturen” (h:ström text & kultur)

”Friheten i kulturen” kan närmast beskrivas som en 280-sidig pamflett på grund av sin avslöjande karaktär. Den berättar om hinder som en vanlig skönlitterär berättelse kan möta på sin väg till bokhandelns diskar, bibliotekshyllorna, kort sagt, till dej och mej, läsaren, bokslukaren, kulturkonsumenten. Nej, det handlar inte om refuserade manuskript som förläggaren, på goda grunder eller ej, inte anser hålla måttet. Det handlar om en bra berättelse som prisades av flera förlag som i slutändan dock fick kalla fötter och avstått. Vi betalar ofta en slant, ur egen ficka, eller via skattsedeln, för att kunna läsa böcker efter eget val. En rättighet som vi finner självklar, så varför tog det många år innan Oravsky & Larsen & Anonyms ”Från Astrid till Lindgren” utgavs, till glädje för dem som gillar läsa, och i synnerhet för dem som gillar Astrid Lindgren?

Svaret finns i ”Friheten och kulturen”, som för mej fungerade som en guidebok i det svenska kulturlivet, med dess finrum, catwalks, bakgårdar, isoleringsceller m m.

Exposén vidgas efter hand. Nya namn, nya kulturhändelser dyker upp. Läsaren upptäcker snart att det inte enbart handlar om skönlitteratur, utan även om teater, film, journalistik.

Parnass kallades ett berg som blev själva symbolen för skaldekonst. De lyckliga som, med hjälp av den bevingade hästen Pegassos, lyckats bestiga det, hamnade i ett utvalt sällskap som ägnade sej åt de sköna konsterna. De övriga störtade ner.

Applicerat på dagens Kultur-Sverige – detta är inte hästens fel. Den svenska Parnassen faller nämligen inte under allemansrätten. Vem som helst får inte skriva om Astrid Lindgren utan bara de som har godkänts av författarinnans arvingar. ”Parnassen” präglas av inskränkthet och inavel. De som trots allt lyckats ta sej ett steg uppåt gör sitt bästa för att sparka ner den nästkommande.

De som försvarar ”Parnassen” verkar dock ha undgått en viktig upptäckt. Avstånden har krympt, språkbarriärerna minskat. Läsarnas önskan att läsa bra böcker har inte minskat, och inte heller förlagens dito att ge ut dem. ”Från Astrid till Lindgren” har kommit ut på flera språk, inklusive svenska. / Elena Dahl, Bibliotekarie


FRIHETEN I KULTUREN

Reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget

Boken, ”Friheten i Kulturen” är en 288 sidor tätt skriven uppgörelse med svenskt kulturliv och ett försök till att blottlägga, beskriva och enligt Oravsky själv ”spegla ett samhällsproblem, och att desavuera den för ett samhälle förödande sjukdom där färre och färre människor vågar ta ansvar för sina och sina domäners handlingar.”

Genom att ta upp och beskriva egna erfarenheter, främst den där Karin Nyman, dotter till Astrid Lindgren, försöker med hot, utpressning och förtal stoppa utgivningen av Kurt Peter Larsen och Oravskys bok ”Från Astrid till Lindgren”, ger Oravsky en bild av ett svenskt kulturliv som få av oss trodde existerade.

Du och jag kanske har sett små pusselbitar som aldrig har bildat en större helhet. Pusselbitar av recensenter som recenserar böcker utan att de läst dem, filmkonsulenter som ger pengar till sina vänner och om manustävlingar som aldrig var tänkta att generera något annat än god PR.

Och halvvägs in i ”Friheten i Kulturen” framträder bilden av Oravskys pussel och jag blir skrämd. Bilden är för mig ovan, den är otäckt och jag reagerar med det självklara svenska sättet: Nej nu överdriver han. Och jag försöker slå ifrån mig de personliga historier och bevis som Oravsky lägger fram genom att intala mig att de bara är rena tillfälligheter… Emellanåt känner jag mig även anklagad av Oravsky då jag är en av dem som tyst låter allt detta ske och det är nära att jag lägger boken åt sidan.
Men om jag slutar läsa och blundar så accepterar jag det som pågår i Sverige. Att det ”fria ordet” är en fejk. Oravsky menar att vi lever i en värld där makthavarna har alla kommunikationsanläggningar. Där kan de sätta på och stänga av alla högtalare så att dessa sprider bara det budskap som de själva har godkänt, där kan de skylta i alla skyltfönster och bestämma över vem och vad som skall exponeras i dem och hur länge.

Så jag fortsätter att läsa om hur Karin Nyman faktiskt lyckas stoppa bokutgivningen av ”Från Astrid till Lindgren” inte bara en, inte två utan tre gånger och om programledare som i sina frågor redan på förhand dömer ut de de ogillar. Men jag får även, likt en exposé, ta del av alla de misslyckade censuringripanden genom historien.

För tro nu inte att Karin Nyman lyckades stoppa utgivningen av boken ”Från Astrid till Lindgren”. Den utkom till slut och genom att ställa sin historia till alla de andra visar Oravsky att trots våra makthavares försök att med en hundraprocentig censur reglera och kontrollera vad vi ska få ta del av så är det lika omöjligt som en fungerande evighetsmaskin. Vi kan påverka vår kultur och våra liv. Det är inte för sent, inte ens i Sverige. Men då måste vi agera! NU!
Jag rekommenderar varmt ”Friheten i kulturen”. Det blir en ögonöppnare som gör att vi kommer ta tillbaka och förändrar världen tillsammans. / Daniel Malmén


Rapport från kulturens korridorer

Vladimir Oravsky : Friheten i kulturen

”Jag har varit kulturchef i Umeå och sett hur man jobbar och vart pengarna tar vägen. Utan kulturpengar blir många broschyr- och flyersframställare och många fastighetsskötare och åtminstone en gallerist tvungen att se sig om efter andra uppdragsgivare…”
Sådana formuleringar och andra underhållande interiörbeskrivningar vimlar det av i en högst olämplig och inkorrekt bok av Vladimir Oravsky, författare och flitig gisslare av det svenska kulturetablissemanget. Hans bok har undertiteln ”reflexioner kring tystnad och repression” inom detsamma och erbjuder just detta, fast mer som larmande buller än stilla andakt.
Få storheter frikänns i hans domstol, särskilt inte de lokala potentater som hanterade hans avsked och hans likaså sparkade efterträdares. Det är en kostlig historia av intresse för fler än de närmast sörjande, eftersom det tycks vara symtomatiska problem snarare än personliga som inträffar vid kulturinstitutioner över hela landet. Kanske finns där en röd tråd av oklara rekryteringsprinciper, diffusa mandat och partipolitisk styrning som slukar knappa resurser till kulturskaparna i form av improduktiva konflikter och dyra avgångsvederlag.
Av Oravskys ibland förtalsliknande formuleringar får man intrycket att han kan vara besvärlig att ha i möblerade rum. Men skriva kan han. En bisarr ramberättelse om hur arvtagarna till Astrid Lindgrens verk sköter sitt värv och lyckas stoppa andras (läs Oravskys) oönskade verk får tjäna som illustration till hur mygel och vänskapskorruption frodas i kulturkretsar.
Det är inte så konstigt med tanke på hur anslagsberoende och nätverkskopplad denna värld är. Desto viktigare med öppna skildringar av densamma, gärna med namns nämnande som hos Oravsky. Fler avslöjande kulturjournalister önskas, färre reklamskrivare. / Mats Johansson, journalist, författare och moderat riksdagsman i Svensk Tidskrift


Astrid Lindgren och de kulturella köttgrytorna

Vladimir Oravsky
Friheten i kulturen-Reflektioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget
H:ström

Den som tror att den litterära världen i vårt land är ett sömnigt ställe där bleka själar existerar som små fladdrande ljus och endast får näringstillförsel genom verbalt intag tror fel. Här finns litterära finrum, glassiga kvarter med raka gator där välansade själar bebor guldbemängda boningar.
Där ordnas fester där man dricker musan till och låter sig fägnas av de litterära accessoarerna. Man utser gullgossar och favoritprinsessor, frekventerar partyn och ger presenter, skålar för framgång och fotograferar, kanoniserar och heroiserar, rapar och super. Här finns också grällt utsmyckade litterära horhus för service i bekväm anslutning och närhet till de fina kvarteren.
Där härskar servila bokhallickar och prostituerade manushantlangare som beredvilligt rusar till och korrumperar vid behov och läser korrektur som vore det en handtralla, recenserar som vore det ett blowjob. Men här finns också bakgator, kvarter dolda i sänkor av litterär skugga, fästen som aldrig strålas av det mediala ljuset eller nås av det mediala bruset.
På torget, det stora torg där allt det etablerade förevisas dansar guldkalvarna sin lustfyllda dans ackompanjerade av papegojrecensenterna och tusenbröder till kulturkypare som sjunger samma lovsång i samma tonart med samma emfas kring de utsedda författarna och böckerna. Men långt ute i de litterära förorterna styckas själar i den verbala slakterierna. Där uppstår trycksvärtevite när manus försnillas och allmän kondens bildas på den offentliga fönsterrutan när lovande litterära ansatser eller utgåvor går till spillo.
Författare kastas i sociala källarhålor där drypande förkastelsedomar rinner utmed recensionsväggarna ofta av ren hämnd eller bara i allmänt chikanerande syfte. Här härjar tunga nationella konstnärsportalers efterlevande och motar Olle i grind genom personliga vendettor mot misshagliga manus. Här begås verbala lönnmord. Här eldas manus på bål. Här sker oral och anal bestickning. Allt detta om man får tro Vladimir Oravsky.
I Friheten i kulturen- Reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget, går Vladimir Oravsky i klinch med allt som påverkar den kulturella agendan i Sverige. Han talar om det kulturella livet i allmänhet och den litterära utgivningen i synnerhet. Boken är fylld med fakta och flödar av personnamns-dropping. Det är snarare så att Friheten i kulturen är en orgie i namns nämnande, en störtskur av apostroferingar och personliga attacker som liknar det domedagska skyfallet. Boken har helt enkelt gett namedroppingen ett ansikte och det är till och med så väl skaffat att ett register längst bak i boken upptar alla de namn som droppats in case vi har missat några.
Oravsky nystar i denna namnflora som enligt honom kopplat ihop sig till associativa koncensuskedjor i den kulturella förbeningen. Det gäller namn på de som på olika sätt drar i de litterära tåtarna i vårt avlånga land. Där ges exempel på det likriktade tänkande som genomsyrar bokutgivning och hur de osynliga trådarna löper i maktstrukturerna mellan olika kulturella maktcentra. Boken är en genomgång av de grundläggande hänsyn och överväganden, ekonomiska såväl som politiska och till syvende och sist personliga, som ligger bakom varje bokutgivning, radioprogram, tevesatsning och till och med recension.
Här ger Valdimir Oravsky exempel på hur den rätta boken med det rätta innehållet får den ultimata reklamen i teve, radio och övriga media genom kollegial köttgrytekoncensus där varje media som tar upp det konstnärliga alstret genererar samma och upprepade behandling i nästa media. En medial dominoeffekt. Där en recension av någon auktoriserad recensent kopieras och förlängs, fördubblas och förevigas i en snöbollseffekt av den ursprungliga recensionen. Självständigt tänkande hos recensenter och kulturskribenter är ett minne blott enligt Oravsky och han jämför bitvis och tidvis med de kommunistiska och fascistiska diktaturernas förhållningsätt till det fria ordet.
Den otäcka och groteska och också tragiska skillnaden är menar Oravsky att i vårt land sker all censur frivilligt. Dessutom redovisar Oravsky oegentligheter i recensionernas värld där kända namn helt enkelt höftat sina recensioner och sågat konstnärliga verk trots att de aldrig tagit del av det samma. Det är bland annat två uppmärksammade fall som han anger. Recensionerna kan också utgöra en personlig hämnd från recensenter på grund av aversion mot den recenserade. Oravsky visar med exempel.
Det är ett stort grepp Vladimir Oravsky tar om det svenska kulturlivet. Hans referenser är inte bara nationella, han går ut på det internationella fältet och hämtar bevis och exempel på det fria ordets kränkande, på det fria ordets handskande för att få vikt och djup i sin kritik mot det svenska kulturetablissemangets enligt honom sällsynt unkna byk. Han gör historiska turer i det fria ordets kölvatten, från Nelson Mandelas frihetskamp till Vilhem Moberg och Hajebyaffären. Han referar egen bakgrund och erfarenhet från det forna hemlandets diktatur i kampen för det fria ordet.
Vladimir Oravsky är en kunnig och berest litterär ledsagare och denna bok kan mitt i allt apostroferande och attackerande användas som en diger uppslagsbok för det fria ordet. Han har åstadkommit något så ovanligt för svenskt vidkommande som ett betydelsfullt litterärt verk om litteraturens viktigaste principer och moraler i detta avseenden. Han visar på hur författarens rätt till det fria ordet alltid har ansatts av diverse knep och anslag. Han slår upprepade gånger fast hur viktig det är att den litterära produkten ägs av författaren.
Ett välkommet försvarstal i dessa tider när man från alla håll angriper konstnärer och författare i försöken att reducera kulturell verksamhet till en marknadsmässig köp och säljaffär. Särskilt går han helt i samklang med bokens huvudärende, till grundlig botten med uppfattningar kring författarens rätt att skriva om kända personer. Ingen, varken fan och eller hans moster eller ens Astrid Lindgrens dotter, kan hindra en författare från att skriva om vem man vill, inte ens om det gäller den världsberömda Astrid menar Oravsky. Här tar han jämförbara exempel som Ingmar Bergman kontra författaren Alexander Ahndoril och dennes bok Regissören som handlar om Ingmar Bergman och han tar också fram illustrativa utländska exempel i samma ärende.
Friheten i kulturen sällar sig i flera likheter till två andra böcker i de senaste årens utgivning. Jag skrev om dessa vid ett tillfälle. Det gäller Lars Noréns En dramatikers dagbok och Maja Lundgrens Myggor och tigrar i min recensionen Litterära gäddors alexanderhugg i Läsarnas Fria Tidning 2008-08-29:
“Två böcker har dribblat om i den svenska litteraturdammen. Lars Noréns enligt många våldsamt hybriska dramatikerdagbok och Maja Lundgrens enligt egen uppgift megalomana camorraroman. När man lägger dessa litterära tegelstenar bredvid varandra så här i den nu avstannade mediacirkusens kölvatten och därtill insuper recensioner, försvarstal och allt möjligt ankdamsplask så lägger sig en jämntjock verbal krage runt skallen- en krage av ordrik fetvadd, en frälsarkrans av alla kräkningar och kränkningar.
Vad betyder de? Vad ska man tro? Är Maja en förfördelad tjejgigant som hålls tillbaka av kalsongdoftande machodussinsjälar på AB;s redaktion? Är Lars Norén en förbroskad teaterman med en hybris lika stor som norra halvklotet som ondgör sig över problematiska kycklingben? Vem ska man tro på? Eller behöver man egentligen bry sig? ”
Friheten i kulturen äger likheter med dessa. Vladimir Oravsky begår lustmord på det mesta och de flesta i det svenska kulturlivet. Och äger man faiblesse för verbala avrättningar och vill se huvuden rulla så trycksvärtan stänker skall man omedelbart inköpa denna bok och förskansa sig i bästa fåtöljen, rulla ned gardinerna och dra ur jacketen till bredbandet, stänga av mobilen, släcka i köket, låsa om sig.
Maken till frontalangrepp på det etablerade kulturlivet har inte skrivits i detta land sedan Strindberg drog ut i den gigantiska pennfäktning Strindbergsfejden där han sågade hela det dåtida kulturetablissemanget vid fotknölarna med bland andra storheter som Heidenstam och Levertin och där Strindberg också konstaterade att vad upptäcksresande Sven Hedin släpat hem i materiell och saklig materia inte ägde större halt än att det på sin höjd borde redovisas på Lantmäterikontoret.
Friheten i kulturen är en mycket läsvärd attack på det svenska kulturlivet. Men man frossar i avrättningarna på egen risk. Oravskys stora avslöjanden och storslaget anlagda antydningar och misstänkliggörande kommer att få läsaren att tappa tron på alla stora deklarationer i kulturprogram av recensenter eller andra kulturvetare i teve radio och på webben och i tidningsspalterna när dessa upprepar omdömen om samma litterära eller konstnärliga verk och murar in i folksjälen vad vi ska tycka och köpa i bokfloden.
Också avrättningar kan bli tröttande även om de är nog så blodiga och dräpande. Och det som till slut är intressant i Vladimir Oravskys uppgörelse är om det blir ett mönster av det hela. Om trådarna som Oravsky vill frilägga går som han beskriver det.
Friheten i kulturens egentliga ärende och det bärande exemplet enligt Oravsky på kulturlivets unkna bykerier och också den direkta orsaken till bokens tillkomst är ett manus vid namn Från Astrid till Lindgren där Vladimir Oravsky och medförfattarna Kurt Peter Larsen och Ann Ljungbergs skrivit om en period i Astrid Lindgrens liv. Det är en berättelse om hennes unga år och detta manus har dansat genom flera förlags utgivningsmaskinerier och sedan omarbetats ett antal gånger där bland annat Ann Ljungberg hoppat av. Det är turerna kring dess tillblivelse och utdragna och försenade publicering som fått Oravsky att skriva Friheten i kulturen.
Manuset Från Astrid till Lindgren resulterade i tre bokförlags förberedda utgivning vilka alla slutade med mystiska tillbakadragande och till och med kryptiska förklaringar av hart när märkvärdiga skäl till varför utgivningen stoppades. Något som enligt Oravskys bevisföring direkt kan härledas till en märklig hänsyn till Astrids dotter Karin Nymans åsikter angående utgivningen och således orsakat av hennes personliga kampanj mot bokens utgivning. Oravsky påpekar dessutom att Astrids dotter inte ens läst boken. Här reser Oravsky frågan om med vilken rätt man skriver om kända personligheter och med vilken rätt personligheternas avkomma har åsikter om utgivningen.
Friheten i kulturen är en litterär kraftprestation som bygger på att Oravsky vill gå till botten med det, enligt honom, koncensustyrda kulturlivet i Sverige i allmänhet och den underdåniga inställningen hos kulturetablissemanget till författaren Astrid Lindgrens dotter i synnerhet.
/ Benny Holmberg, Tidningen kulturen

Publicerat av FramSteget Bokförlag

BOKZON - Hemsida för FramSteget Bokförlags författare och kunder.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close

Begäran om min information

 
Close

Begäran om radering konto

Close

Begäran om radering information

Close

Allmän begäran/Förfrågan DSO