Igår när jag satt och arbetade vid datorn hände något kul. Först trodde jag att det var Gud som spelade mig ett spratt, eller visade att Han faktiskt finns. Så här var det:

Som sagt, jag satt vid datorn och arbetade. Jag hade nyss hämtat en kaffekopp och smuttade på kaffe.
Och helt plötsligt - som ur tomma intet – hör jag musik och en mansröst som sjunger ”I like my coffee… in a coffecup”. Slut. Tyst. Hade aldrig hört det förut. Det är inget jag har på datorn. Först blir jag perplex. Börjar undra om jag flippar ur och hör i syne.
Va?! Vad i helskotta var det? Jag stirrar på datorn och fattar ingenting. Tittar på kaffekoppen och sedan på datorn. Va?

Sedan börjar jag skratta. Högt. I en minut sitter jag och skrattar ohämmat för mig själv. Det är bara jag och katten Cosmo hemma. I like my coffee… in a coffecup. Jag kan inte sluta skratta. Jag fattar inte vad det är jag upplevt. Det känns som ett tecken från ovan. Ärligt talat så känns det i det ögonblicket som jag och Gud är så nära man kan bli. Det är inte en religiös upplevelse, utan en opretantiös vänförklaring. Helt sanslöst. Jag sitter framför datorn och har aldrig känt som jag gör. Nästan pånyttfödd.
Jag gör misstaget att ta en klunk kaffe efter dom värsta skrattattackerna. Naturligtvis tänker jag på det hela och snart har jag sprutat kaffe över hela den bärbara datorn. Men jag slutar inte skratta för det. Kaffe rinner nerför skärmen och skrattande går jag och hämtar papper för att torka av datorn.

När jag sansat mig fattar jag var den där rösten kommer ifrån. Det är ett program som jag installerat – Coffeecup heter tillverkaren. Aha… det är så det är, tänker jag besviken.

Jag trodde det var änglar eller Gud.
Men kanske det var det ändå.

Det kändes som jag fann en direktlänk till det okända.
Hellre Skaparen än fyrkantig, binär kod.