Måste allt man skriver låta som en skitnödig dikt?
Absolut inte. Jag ogillar författare/poeter som krånglar till det i onödan. Som utger sig för att vara litterära/poetiska. Är du krånglig så ska du skriva krångligt. Inte annars.

Jag talar om dom här författarna/poeterna som skriver stånkande och prunkande prosa/poesi men som i verkliga livet är ena jävla sophögar. En författare måste stå upp för den han/hon är. Jag känner med en gång när det är en av dom här självutnämnda lögnarna. Det lyser genom mellan raderna. Redan bokomslaget brukar talar om för mig att det är en pompös struntsak.

Den som skriver ska skriva sanningen. Inget annat. Sedan kan det naturligtvis vara en påhittad berättelse – det är inte det jag menar med sanningen. Jag påstår att bokstäverna som bildar ord och meningar måste vara fria från ego-virus.

Skriv inte för att bevisa något. Skriv inte för att vara någon.

Bara skriv…

Det är snart dags att börja skriva på allvar igen. Jag har haft ett break på några veckor, då jag har arbetat med andra saker. Men nu känner jag att det är tid att skriva. Jag påbörjade en roman i våras men sen kom andra saker emellan. Ärligt talat så var jag nog inte redo än, heller. Det är viktigt att vara ärlig . Jag vinner inget genom att ljuga för er eller mig själv. Det här är ingen tävling. Det är livet.

Finjustera – fokusera. Det är viktigt.
Det känns i hela kroppen när det är dags att skriva. Då menar jag inte att klottra ner lite grann då och då; att skriva på måfå. Jag menar när det är 100% skrivande som gäller. Man lever och andas tillsammans med manuskriptet.
Kroppen talar om när den tiden är inne. Och det är den snart. Inte riktigt än, men nära på.

Finjustera.
Fokusera.
Skriv.

Ack, den som ändå hade skrivkramp! De senaste veckorna har jag inte ens orkat tänka tanken på att skriva. Min påbörjade roman Rapport Från Cut City ligger i bokhyllan – slak och ledsen (jag orkar inte pilla på den). Mitt liv som författare är för tillfället som hämtat ur filmen Adaptation (jag som Kaufman). Jag vill men orkar inte. Jag är full av idéer, men frustration och behovet av nya äventyr är i vägen.

En orsak kan vara att De Tre Nivåerna kommer att skickas till förlag i augusti. Romanen är så gott som klar. En sista finputsning ska göras i sommar, sedan har jag gjort mitt. Det gör ont i hjärtat: jag kommer att skicka mitt mästerverk till affärsmässiga chefredaktörer och tråkiga lektörer. Stackars, stackars lilla manuskript…
En annan orsak är att både jag och Regine är på gång. Vi är på språng. Vi behöver följa flödet, känna livet forsa fram i våra vener. Jag behöver förundras över hur härligt det är att leva. Jag vill känna att varje andetag är en gåva. Men ett hus stoppar mig (har stoppat – okej, Regine? ). Vårt hus. Vi har haft det till försäljning i snart ett år. Det är dags att någon köper det.
    ”Jag har fått jävligt nog”, sa han sammanbitet medan han stod bredbent och kliade sig i arslet med ett uppstoppat murmeldjur han ärvt efter sin mentor på universitet och blickade ut över vidderna som svepte över ett orangeskimrande landskap där han en gång vandrat fri (här tänkte jag fortsätta vara ”rolig” men va fan, inte orkar jag det).

Så, som det ser ut nu så blir det inte något större skrivet i sommar. Det var vad jag hade planerat, men å andra sidan så ogillar jag planer och planerande.

Jag är som katten i den här Monty Python-sketchen:
httpv://www.youtube.com/watch?v=B2Je1CEPkUM

Det kanske är tid att börja leva som jag pratar? Hundratals äventyr väntar på mig, men jag måste söka upp dom. Dom kommer inte till mig (uppenbarligen). Jag kanske ska sätta mig på en buss till Någonstans och ta det därifrån…

Ja, kanske jag ska göra det…

Ja, som sagt, nu närmar sig slutet på arbetet med romanen De Tre Nivåerna. Som alltid känns det lite konstigt mellan två projekt. Det är som att man befinner sig i ett vakuum, eller skymningszon.
Vad ska jag göra nu? Det är inte brist på idéer som är problemet – det är vilken idé man ska satsa på. Tiden måste vara den rätta för varje projekt. En del projekt är man helt enkelt inte redo för. De Tre Nivåerna skrev jag i rätt ögonblick. Det hade inte fungerat att skriva den tidigare och hade jag väntat skulle den inte blivit så bra. Detta är jag 100% säker på. Varje roman har sin tid. Mitt huvudbry nu är vad som ska bli min nästa bok.

Jag är ganska säker på att det blir Rapport från Cut City. Men jag är inte helt säker. Jag måste nog känna på det. Skriva några sidor och se hur det artar sig.
En sak vet jag och det är att denna gången ska jag skriva för hand. Papper och penna. Ingen dator.

Vem har sagt att det ska vara lätt även om det är rätt?