Jag är så glad att jag klarade mig. Det var på gränsen faktiskt. I mitten på veckan trodde jag inte att jag skulle komma i mål – d v s överleva fram till fredag klockan 16.30. Men man klarar mer än man tror. Tur det.
Men vad var det som hände egentligen? Jag vet inte riktigt, men jag har varit superstressad hela veckan. Det är sällsynt att jag blir så här påverkad av att ha mycket att göra. Jag brukar ta det som det kommer. Fast något är annorlunda. Jag har haft svårt att sova, har tänkt på allt jag måste hinna med på jobbet. Gillar inte att ha med mig jobbet hem! När jag väl varit på arbetsplatsen har jag haft svårt att få koll på vad jag gör. Ogreppbart liksom. Noll koll. Gillar inte att ha noll koll. Vill vara duktig, inte tappa greppet.
Dessutom vill jag ha energi och tid över när jag kommer hem. Så att jag har ork för familjen och mitt företag också. Som jag älskar! Men det finns ingen ork kvar på kvällarna. Jag ramlar ner i soffan med blixtrande huvudvärk och blir liggande där, paralyserad av TV:n. Sen när det blir tyst och stilla och natten bjuder in till sömn och vila…då börjar tankarna fara omkring. ”Kom jag ihåg att ringa det där samtalet?” ”Imorrn måste jag komma ihåg….” ”Näe, nu är klockan över 1, jag kommer ju va helt slut i morrn MÅSTE sova nu!” osv. Vilket snurr!
Blev lite orolig för mig själv i morse när jag upptäckte att jag tappade mycket mer hår än vanligt… Har hört att stress kan leda till håravfall. Ska det vara så här??? Jag vill inte! Är det verkligen meningen att vi ska lägga all vår energi på jobbet? Vem tackar mig för det? Är det inte dags att börja leva ett liv som ger mig energi istället för att ta ifrån mig den?
Det är så konstigt…i morgon har vi öppet hus för FramSteget, men det stressar mig inte alls. Då gör jag ju det jag vill, då det sätt jag vill och det är underbart! Och om jag inte ”sköter mig” så är det ju bara jag som lider av det. Jag är nog i grund och botten en person som ska vara min egen chef.
Tur att jag planerar att bli det 
Inga kommentarer än.