De senaste dagarna har varit tuuunga. Ibland märker man inte förrän efteråt att man haft flyt. Det är först när flytet slutar flyta som man upptäcker att man varit i flödet. Och nu är jag inte alls i flödet – snarare fast på torra land.
Hänger ni med?
Det kom plötsligt. Helt utan förvarning. Ena dagen var jag på gång och hade massa idéer och såg hur mina drömmar var på väg att bli verklighet. Nästa dag var det som om någon stack hål på ballongen och drömmen tappade både luft och fart. Vad hände? Vem snodde energin? Och varför blev alla fantastiska idéer plötsligt tomma och utan färg?
Jag tror det började i måndags. En händelse i familjen ställde en del på ända. Vi fick tänka om och kastades lite ur vår invanda vardag. När man rycks ur det hemtama är det lätt att gå in i gamla möster. Och det var det som hände. Det kändes som om jag flyttades 4 år bakåt i tiden. Konfliker dök upp från ingenstans och harmonin var som bortblåst. Jag fylldes av en gammal känsla av att inte räcka till. Tycker inte om den känslan. Så jag bestämde mig för att ta tag i saken direkt. Sanningen är att det är jag som måste bryta detta mönster innan det fastnar igen. Få fram det nya och friska innan gammalt elände täpper till porerna i hemmets väggar. Hur ska det annars kunna flöda igen?
Därför är jag en ganska besvärlig typ just nu. Tycker nog barnen i alla fall.
Jag curlar inte. Jag sopar inte. Jag tar inte över någon annans ansvar. Håller emot när den gamla skuldkänslan visar sitt fula tryne och säger att jag inte är tillräckligt bra. Nya tider, nya tankar. Om jag håller linjen faller nog allt på plats igen. Flödet kommer tillbaks och drömmarna får liv och färg.
Framåt igen.
Snacka om att väcka nyfikenhet – men vilken insikt. Det hjälper att skriva, eller hur… Stor kram i ditt hålla tillbaka-gnet!!