Blev nyss påmind om att det snart är MC-premiär i Kristinehamn. Varje år på Långfredagen samlas ett stort gäng knuttar och knuttor på Kungsgatan för att dra iväg i kortege genom stan och vidare till Filipstad. Det är start på våren kan man säga.
För några år sen fick jag vara med om detta äventyr. Min bror bjöd in mig att sitta på bönpallen. Jag får erkänna att jag kände mig hedrad. Fast det fanns villkor för att bli godkänd som mc-sällskap. Han ville ta mig med på en provtur först. Jag kan förstå detta, för jag hade aldrig suttit på en motorcykel förut. Har inte ens åkt moped… Så brorsan ville se om jag skulle klara att sitta där bak utan att skämma ut honom.
Sagt och gjort. Vi lånade ihop lite kläder till mig. Jag trivdes bra i skinnställ. Kände mig tuffare än nånsin. ”Wow, är det så lätt att bli cool!?”, tänkte jag. Sen var det bara att klättra upp där bak å hänga med. Inte försöka styra eller lägga sig i. Lita på chauffören. Lita på lillebror. Hänga med i svängarna. Inte luta mig åt fel håll när vi stod still. När jag väl insåg att jag var helt utan kontroll slappnade jag av och njöt. Det var härligt. Tills brorsan körde över ett gupp utan att förvarna eller sakta ner. Jag lyfte nog en halv meter. Som tur var höll jag hårt om hans midja just då, så jag lyckades sitta kvar. Jag hörde en lite orolig röst ropa – ”Är du kvar syrran???” Japp! Så lätt blir man inte av med mig…
Jag gillade att vara med på MC-premiären. Det var kallt, men härligt. En frihetskänsla som är svår att beskriva. Efteråt bestämde jag mig för att ta mc-kort. Fast det glömdes bort, som så mycket annat. Kanske är dags att ta tag i den drömmen igen?
Inga kommentarer än.